Efter några veckors dvala börjar jag åter igen vakna till liv. Som tur var har Daniel varit mer plikttrogen och försett bloggen med lite innehåll sålänge jag har haft tankarna på annat. Om det är någon som funderar på den egenartade rubriken på detta inlägg kan jag berätta att det är den första raden i den första dikten i Tomas Tranströmers första diktsamling. I och med att resultaten från denna säsong har varit bättre än tidigare, har jag nu lyckas skaffa mig bättre möjligheter att satsa på träningen inför nästa år. Jag har kommit ett steg närmare min dröm. Nu gäller det bara att börja jobba vidare för att nå upp till nästa nivå. Uppvaknandet har börjat.
Nåja, för att inte riskera att bli betraktad som alldeles för nojsig ska jag sluta med nonsensskriverierna och börja tala klarspråk. De senaste veckorna har jag tagit det lugnt med träningen. En del tävlingar har jag sprungit, men däremellan har jag bara gjort det som jag har haft lust med. Jag har tillåtit mig själv att vara lat ibland. Koncentrationen på tävlingarna har inte alltid varit den bästa och med facit i hand kan man ju med all rätt påstå att det var onödigt att springa till exempel medel-FM och natt-FM med en halvhjärtad satsning. Detta bekräftar två feta kesk. i resultatlistan. Men besvikelsen lade sig trots allt fort och nu är det nästa säsong som jag riktat in hårkorset på.
25manna var igen en rolig tillställning som slutade med en niondeplats för vår del. Ett resultat som vi trots allt får vara nöjda med, även om precis allt inte gick enligt skolboken. Speciellt glad är jag över att Daniel lyckades så bra på den andra sträckan. Själv hade jag ingen höjdardag fysiskt, men jag gjorde det jag kunde och undvek större misstag. Till förra veckans AV-test hade landslagskandidaterna kallats till Tammerfors och därför sprang jag testerna där. På bantestet (5000m på 15.33) märktes det att jag inte längre är i någon toppform, men terrängtestet på 10 km (vann 48 sek före Jammu) är jag nöjd över.
Denna vecka var det då tänkt att jag skulle köra igång med träningen igen, men tyvärr bromsades jag en aning av att jag i tisdags slog i knät ordentligt när jag och Daniel var på långlänk i mörkret. Som tur var hade dock inget allvarligt skadats i fallet och jag klarar mig med att hoppa på kryckor och äta antibiotika några dagar. Det lönar sig inte att ha för bråttom med småskador, speciellt inte denna tiden på året, så jag bestämde att jag hoppar över Halikko-kavlen i helg. Viktigare är rehabilitera mig för att kunna börja träna igen, vilket jag tänker göra när knät tillåter. Uppvaknandet har börjat.
______
Fredric
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar